Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg

Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Eftersom jag tycker att all efterbehandling i RAW-konverterare i princip innebär en möjlighet till obegränsad förändring och att den inte kan verifieras utan en RAW-bild, så kan ni anse samtliga mina bilder som manipulerade. Mina bruntonade reprofotade dian är det absolut enligt Fotosidans definition och jag klonar gärna bort saker i mina bilder som jag inte vill ha där. Sten-Åke Sändh

Hälsingland 1: En släkthistoria kring Ljusnan, skogsarbete, flottning och Färila under 100 år

Translate into Google English:

Review blog posts - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

Ljusnan från hembygdsgården i Valla

Bakgrund och syfte: 

Om släktgårdar, skogsbruk, migration och livsvillkor kring Färila och Ljusnan mellan 1850-1968

- och min släkts koppling till Färila-bygden

Om mina Källor

Lokala källor i Färila och Föne

Mycket av historiskt intresse och med initial ovärderlig hjälp av Färilas bibliotek, har jag på senare år kunna återknyta kontakterna med gamla släktingar som fortfarande bor på några Färilas och Fönes gamla gårdar. Min son Isak och jag besökte dem både hösten 2017 0ch 2021. Jag har också verkligen fått lära mig att här har man full koll på sin historia och sina släkters alla människor, i förvånansvärt många led,  på ett sätt som vi för länge sedan glömt i södra Sveriges storstäders anonymitet. Här pratar man inte om kusiner eller kusinbarn bara utan om tre, fyr- och femmänningar och ännu mer. Dessa släkter är ingifta med varann både kors och tvärs i hundratals år så det är nästan som alla verkar vara släkt med alla. För mig är det helt förunderligt och framförallt har folket på Norribacken i Ed - Per Olof Eriksson och inte minst hans syster Maud Magnor i Hovra hjälpt mig mycket med bakgrunden till denna bildberättelse. Även John Nyman på Stam i Föne har givit värdefulla bidrag främst kring Stams historia men även genom att han var personlig vän med min farfars bror Lars Sändh, som jag faktiskt träffat när jag var barn men ändå visste väldigt lite om.

Min närmaste familj som källa

Både min farfar och farmor dog innan jag föddes. Min pappa Arthur var tyvärr heller ingen vidare källa, då både han och hans syskon lämnade Färila i unga år så fort de överhuvudtaget kunde och vare sig han eller hans äldre bror Olof (Olle) ville se tillbaka. De ville bara lämna och helst glömma 30-talets arbetslöshet och dåliga tiders fattigdom i byn Ed bakom sig och de såg ingen framtid i skogsarbetet. Arthur gjorde det på skidor med en cykel på ryggen och med tidningspappersfodrade kläder och en halsduk han hade klippt hål för ögonen i. Destinationen var Göteborg, 50 mil bort fågelvägen och annars nära 70 mil över vägarna. Det tar idag ca 8 timmar och 30 minuter med bil. Då mitt i vintern tog det säkert över en vecka på skidor och cykel. Han var tvungen att börja med att skida ut till vägen mot Ljusdal där det i bästa fall var plogat. Det jag har ändå med mig från alla år med min pappa, min faster och framförallt min kusin Bengt är mestadels rent anekdotiska brottstycken, men jag har själv alltid saknat en helhetsbild och det är i grunden det jag nu försöker åtgärda både för min egen och andras del i släkten. 

På alla år, var min pappa som ändå blev nära 90 år, uppe i Ed, Färila och Föne endast tre gånger. Det var när hans pappa dog 1947, och när hans farbror Lars dog 1968 och han hjälpte till med dödsboet, samt när han guidade några amerikanska släktingar som var här kring 1985, (bl.a. Erlene (idag Watkins), Stan Anticouni) Tio år senare kom de tillbaka ytterligare en gång och denna gång tillsammans med Eva Hickner). De varpå besök till Sverige främst för att besöka släktens urhem, den lilla gården Skalet i västra Föne. 

Det är framförallt min son har uppmanat mig att skriva detta och då främst för mina barnbarns skull och det är av det skälet jag nu äntligen gått igenom allt det min pappa lämnat efter sig, som jag hittade i mina föräldrars dödsbo. Vi har även kvar en del intressant korrespondens och bilder från den brevväxling han hade med sina släktingar i Amerika och jag hoppas att jag genom denna bildberättelse kan ge den delen av släkten ett försök till en  helhetsbild som de nog saknat.

Den bästa källan kring släkten i USA har annars varit min faster Anna Macaus korrespondens med våra amerikanska släktingar och min egen syster Sig-Britt (Pia) Sändh som var den sista i släkten att emigrera till Amerika. Det skedde vid slutet av 90-talet och hon levde där till sin död 2005 - över 25 år. Anna besökte min pappas gamla älsklingsfaster Margit (Margret som hon kom att kallas i USA) och mängder av andra släktingar uppe i Minnesota 1977. Margret hade som en stor del av den amerikanska släkten kommit att slå sig ner i och kring tvillingstaden Baudette/Spooner i Minnesota, vid gränsen mot Kanada. Genom Anna och ytterst Margret så finns det besöket dokumenterat. Vi har även släktträd över den amerikanska släkten och de är också aktiva på Ancestry och Geni bl.a. och även där har jag funnit kompletterande data.

Historisk metod

Min tanke är också att använda den välkända trattmetoden och utgå från det ekonomisk historiska perspektivet som Industrialismen utgör i vid mening, för att senare gå mer in i detalj på det lokala och mer specifika och hur det kom att påverka förutsättningarna för de val några av tidigare släktleds människor gjorde. I det sammanhanget är lokal migration och den stora emigrationen från Färila-bygden centrala viktiga ämnen.

Huvudsaklig tidsmässig avgränsning 1850 till 1968

Som gammal adjunkt/ämnes lärare med särskild inriktning på historia, så har jag varit särskilt intresserad av åren mellan 1850 till 1950 då Färila-skogarna exploaterades av ett alltmer storskaligt industrialiserat skogsbruk och hur det kom att påverka byggd och människor. Intresset sträcker sig förstås både längre och djupare än så. Året 1968 blev ju en definitiv vändpunkt, då flottningsepoken avslutades helt och transporterna istället kom att ske med lastbilar och med tåg från Ljusdal. Staden blev då en ännu viktigare knutpunkt för utförsel av timmer och sågade trävaror, än den kanske varit när allt flottades på Ljusnan. Idag bor det bara drygt 1300 personer i Färila men under de hundra år vi pratar om här var det många gånger fler än så som arbetade och levde i och runt Färila och ca 1000 personer kom att emigrera till Amerika under perioden mellan 1850 och 1920. vilket är en enorm summa om man ställer det mot Färilabygdens befolkningsunderlag. Praktiskt taget alla lokalt förankrade släkter i Färila har en stor del av sin släkt i dagens USA.

Även om 1968 var det officiella slutet på flottningsepoken, så var det nog bygget av kraftstationen i Laforsen som egentligen blev det verkliga slutet för flottningen i Färila-området. Kraftverket stod färdigt 1954. 

Begynnelsen av släkten Sändhs historia

Min släkt på min farfars sida har levt sedan 1400-talet (enligt en av mina kusiner som har släktforskat i saken och t.o.m. skrivit en bok i ämnet) i några av gårdarna kring Färila och Föne, i det mycket skogrika nordvästra hörnet av Hälsingland, där landets kanske bästa skogar fortfarande finns. Parallellt med skogsarbetet så har man varit bönder och mångsysslare säsongsvis. I en del fall var man som i min farfar Pers och hans bror Lars, även duktiga stenhuggare, vilket gav dem arbetstillfällen både vid byggen av flottningsrännorna efter Ljusnan och vid vägbyggen kring Färila under lågsäsongen i skog och flottning. De hade lite jord också och Per höll sig med ett par kor och några getter så länge min farmor levde och barnen var små, mest för mjölken skull. Min egen pappa Arthur var den sista i släkten vad jag vet som fullt ut behärskade stenhuggarkonsten. Så den konsten och det yrket i släkten dog ut med mig. Jag hjälpte Arthur med den stensatta grunden till vår huvudbyggnad på Skogsö utanför Vaxhom, vilken byggdes på 70-talet. Jag har dock aldrig haft någon ambition att föra den traditionen vidare även om jag vet hur man gör och har haft verktygen i alla år tills vi sålde Skogsö 2022.

Vid några av gårdarna - Östigården i Ed (hästgård idag) och inte minst Stam i Föne (mjölkgård), ägnar man sig fortfarande åt djurskötsel nu 2023, medan Norribacken i Ed slutade med boskapen när vi gick med i EU, då man tyckte att EU-krav och byråkratiseringen blev för tungt. 

Gården Stam i Föne i höstens kvällssol 2017

Gården Stam i Föne, där allting tog sin början för släkten Sändh

Från gården Stam i Föne, som funnits åtminstone sedan 1500-talet kom Anna Andersson, vår släktgrens verkliga stam-moder. Det var här vår släktgrens historia egentligen började. Det är mer rätt att tala om stammoder eller urmoder än stamfader, för det var ju Anna Andersson som var verkligt förankrad i Färila-bygden, medan Lars Larsson Sändh som hon kom att gifta sig med, var en migrerande skogsarbetare och värmlänning som kom arbetsvandrande till bygden lockad av Klondike-stämningarna kring de mycket stora avverkningarna som skedde nordväst om Färila uppe i Skrälldalen. Idag ägs gården av Wille Nyman, då det nyligen skedde ett generationsskifte på deras fina gamla gård. John Nyman och Rut bor kvar i ett eget nyare hus vid gården. Stam idag är inte bara känd som mjölkgård utan man tillverkar även Hälsinglands bästa ostkakor!

Sändh är med säkerhet ett gammalt soldatnamn som kom att så småningom ersätta Larsson. Under 1800-talet började ju en del byta ut sina -son och sson-namn, en del med just soldatnamn som t.ex. Svärd, Rask och Stål och andra med alla de sammansatta "naturnamns"-namn som exv. Lindgren, Sjöberg, Björkgren m.m. som sedan blev så vanliga. Det finns idag oändliga varianter på det. Idag har det dessutom skett en snobbifiering och ett fjärmande från det lite bonniga Lindgren-typiska namnen till Lind-e-gren (Lindegren) eller Björk-e-gren (Björkegren) istället och Sänd och även Stål fick ett snobb-H och blev Sändh och Ståhl någonstans på vägen. Dock vägrade Bengts halvbror Rustan att använda detta "h" då han tyckte det var snobbigt, pretentiöst och för att inte säga klassfientligt. På 70-talet satte han en ära i att vara radikalast av oss alla tillsammans då med sin mamma Anna som t.o.m. var medlem i Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna med ett litet "r" som då stod för revolutionärerna (och inte revisionisterna som de ju hatade). En del yngre i vår släkt nere i Borås heter numera  t.o.m. Send, så det är ingen riktig ordning där heller. Det är min farbror Olles del av släkten Sändh.

Huvudbyggnaden på Skalet 

Skalet - vårt släkts verkliga urhem

Lars Larsson Sändh och Anna Andersson slog sig ned på "Skalet" som ligger vid kanten av ett stort öppet fält ner mot Ljusnan i väster en bit väster om gården Stam. Där kom de att bo resten av sina liv. Det är på sätt ett rätt typiskt småbonde-/skogsarbetar-/flottarhem. Det är en liten gård/torp byggd i ett plan och L-form. Det har en gång varit ett förhållandevis bra byggt och välutrustat hus, som tyvärr är svårt förfallet idag och bortom all räddning. Jag tror det tunga tegeltaket rasar in helt senast om fem år - vilket bör bli kring 2028. Till huvudbyggnaden finns en lada som är i lite bättre skick och en gammal stor jordkällare som även den har sett sina bästa dagar. Så är det tyvärr med många mindre hus idag ute i glesbygden som inte längre har någon större funktion att fylla och även i den glesbygd jag bor i ute i Stockholms skärgård. Idag är Skalet stilla och övergivet, men en gång växte Lars Larsson Sändhs och Anna Anderssons åtta barn upp här och då var det nog en annan fart. När föräldrarna dog tog sedan en av sönerna, Lars Sändh över. Han bodde på Skalet till sin död 1968 då grannbonden köpte marken. lars kom aldrig att gifta sig och fick aldrig några barn men höll sig åtminstone tidvis med en hushållerska. Om Skalet och den tiden berättar jag mer i en kommande andra del.

Gården Norribacken

Norribacken ligger mitt i Ed och mitt emot Östigården, på andra sidan den lilla Edsbäcken. Den har gått i arv i sju-åtta generationer i samma familj (Magnor). Här bor Per-Olof Eriksson med Kerstin. Som redan nämnts har både Per-Olofs och hans syster Maud varit väldigt viktiga källa för mig. Inte mist för att Per-Olof tillsammans med Maud och Owe Flodin skrivit "en by och gårdshistoria" kring byn Ed eller "E" som de säger själva, som även den har varit väldigt värdefull som källa. Maud har även donerat en samling bilder till "sockenbilder.se" och där finns mängder av intressanta gamla bilder bl.a. den enda bild (en bröllopsbild) jag har från när min farfar Per gifte sig med Kristina, min farmor.

Norribacken har byggts om i omgångar och den gamla huvudbyggnaden flyttades till Snäre i Ljusdal på 70-talet, vilket är lite udda,  då det historiskt istället varit vanligare att det varit gamla Ljusdals-bönder och deras barn som en gång flyttade ut de gamla gårdsbyggnaderna till byarna runt Färila och till Föne, när de byggde nya närmare Ljusdal eller barnen behövde någonstans att bo. Föne tillhörde dessutom länge Ljusdal och blev en del av Färilas pastorat främst för att det behövdes ett större befolkningsunderlag för att bättre kunna bära kostnaderna för den stora fina kyrka som byggdes på 1700-talet. Alla de större gårdarna i Ed hade dessutom fäbodvallar dit man drev boskapen på somrarna för att spara betet närmare byn till vintern. En ny fristående ladugård byggdes också på Norribacken på 40-talet (i bakgrunden) och den byggdes ut ytterligare på 70-talet. Även jordbruksmarken är idag utarrenderad .

Skogsarbetare, flottare och stenhuggare i generationer

Alla männen i min släktgren, som börjar med min farfars far Lars Larsson Sändh, kom att jobba i skogen och i flottningen på Ljusnan i tre generationer säsongsvis mellan ca 1870 och åtminstone till slutet av 1930-talet. Han kom som så många andra av de skogsarbetarproffs som Färila-bygden på denna tid skrek efter från Värmland. Lars kom från Fryksände i Värmland och den orten hade sitt namn från att den låg vid änden av sjön Fryken. Numera har orten bytt namn till Torsby. Det var alltså dessa värmlänningar som en gång lärde ut det storskaliga skogsbrukets know-how till människorna i Färila-bygden, då Värmland och Bergslagen gått igenom en liknande process tidigare, som Färila-bygden då kring 1850 stod inför. Inte sällan kom dessa män att gifta in sig i de bondefamiljer som bott i området i århundraden. 

Den torrlagda och mycket kuperade södra älvfåran i Ljusnan vid Laforsen. 

Laforsen och skogarna ovanför fallet

Den idag torrlagda södra älvfåran uppe vid Laforsen var en gång en del av södra Norrlands mest magnifika vattenfall med en fallhöjd på 22 meter. Som ses på bilden var det en väldigt komplex och besvärlig botten uppe i älven vid Laforsen. Eftersom det kom att avverkas och flottas miljontals timmerklampar bara under ett enda år när uttagen var som störst uppe kring sjön Ängatörn och i skogsarbetarnas Eldorado Skrälldalen ovanför Laforsen, så insåg man redan på 1850-talet att man var tvungna att spränga bort de värsta hindren i den södra älvfåran för att undvika att timret bröts sönder eller fastnade i brötar. Även en del flottningsrännor byggdes förbi de sträckor i älven som var mest problematiska för flottningen. Det var först efter det som förutsättningarna fanns för de storskaliga avverkningarna uppe vid Skrälldalen och sjön Ängatörn och för en flottning i större skala, av allt virke söderut genom älven. Det fanns på den tiden inget annat alternativ för att hantera denna enorma logistiska uppgift.

Albert Viksten statyn i "Kojbyn". 

Albert Viksten och hans kulturgärningar i Färila-bygden

Hälsninglands kanske största kulturpersonlighet var i många år författaren Albert Viksten och det är svårt att överskatta hans betydelse för kunskapen idag kring skogsarbetar- och flottningskulturen kring Ljusnan. Utan honom hade aldrig "Kojbyn" vid Lassekrog, alldeles vid sidan av den gamla pilgrimsvägen till Nidaros eller Trondheim i Norge blivit byggd. Kojbyn är ett äreminne över skogsarbetar- och flottningskulturen, som Viksten också var en del av som ung, då han arbetade i skogen. Folket som slet med avverkning och timmertransporterna vintertid levde under förfärliga villkor med djup snö och mycket stark kyla långt inne i skogarna. Både arbetet i skogen och i flottningen var fysiskt mycket hårda och farliga arbeten, som inte sällan orsakade de arbetande både bestående skador och död. Många av flottarna kunde heller inte simma, men hade de bara en bra stock eller två och en slana för att hålla balansen så gick det bra ändå. Per Sändh min farfar brukade enligt min pappa bara knyta ihop skosnörena på skorna innan han slängde dem över axeln och paddlade över älven på sina stockar när han exv. skulle besöka sin bror på Skalet i Föne. 

De bilder jag tagit från "Kojbyn" är avsedda att illustrera arbetarnas arbets- och livsvillkor i Färilabygdens skogar. De kommer jag försöka ställa mot de villkor en av Färilas "träpatroner" levde under i Borrgården, som ligger vid älven mellan Ljusdal och Färila och är ett bra exempel på hur en del av rikedomarna kom att användas som skapades lokalt. Borrgården var ursprungligen ett välbeställt större jordbruk men gården kom senare att även bli en samlingspunkt för Ljusdals välbeställda och fungera som en form av societetshus. Gemensamt för dessa välbeställda och träpatronerna var att de ofta blivit välbeställda just genom trähandeln.

Albert Viksten hade nog inte lyckats som han gjorde med sina många och stora  kulturgärningar, om det inte varit för den plattform han byggt tidigare med sitt omfattande lokalt präglade författarskap. Albert Viksten kan också ses som en tidig miljökämpe som med egna ögon såg hur den storskaliga skogsindustrin påverkade både miljö- och människor.

Albert Vikstens gärning har även direkt räddat en del av min egen släkts kulturarv - bl.a. Östigårdens huvudbyggnad från byn Ed

Min farmor Kristina Margareta Edberg (1895-1930) växte upp på Östigården med sin pampiga Hälsingegård i två våningar. Gården kom senare på obestånd då Olof Larsson (1858-1940) enligt min pappa blev tokig och satt under förmyndare - det påståendet är inte helt belagt men troligt är att Östigården kommit på obestånd genom en viss vanskötsel. Betalade man inte sina utgifter då som nu så hamnade man till slut hos fogden. Detta skedes detaljer är dock höljda i dunkel för mig, men gården kom att säljas på exekutiv auktion till Disponent Ewald Larsson på Kilafors Trävaru AB, som i huvudsak var intresserad av gårdens skogsskiften. Åkermarken sålde man av senare på 60-talet då krav kom från myndigheterna på att åkermarken måste brukas och vara bebodd. Företaget finns fortfarande kvar i Kilafors och heter numer ELE Group efter Ewald Larsson Efterträdare ELE AB | Om oss | Vår verksamhet (elegroup.se)

Både Pingst-festerna vid Laforsen och Östigårdens huvudbygnad flyttas till Hembygdsgården i Valla

Färila hade stora problem med de spontana spritdränkta och ofta våldsamma fester hölls uppe vid den då mäktigt dånande odämda fria Laforsen kring pingstarna. Hembränning har alltid pågått i bygden ute på gårdarna och brännvin vet jag att även min pappa ägnat sig åt att koka på Prinsens där han växte upp, så man ska ju inte vara förvånad över att min kusin Bengt förde det kulturarvet vidare i sin välkända hembrännarvisa "Ett recept", som i detalj lärde hela svenska folket hur man tillverkar sin egen sprit. Folk kom från både Sverige och Norge för att delta i detta tämligen otyglade årsvisa supande och det var bäddat för konflikter och bråk. Till slut tröttnade landshövdingen på allt supande, rövarliv och våld där uppe vid Laforsen och bad Färilas Hembygdsförening att ta över festligheterna, som då flyttades till Hembygdsgården i Valla, rakt över älven från Färila. Även den paviljong som byggts uppe vid Laforsen kom att flyttas till Valla där den står än.

Utsikt mot Färila och Ljusnan från Paviljongen på hembygdsgården i Valla

Albert Viksten som noterat, både att Hembygdsföreningen i Färila behövde en riktig Hälsingegård som representativ huvudbyggnad till Hembyggdgården och att huvudbyggnaden på Östigården lämpligt nog länge stått tom, oanvänd och försummad av skogsbolaget, tog tag i saken. Så han kontaktade då ägaren Disponent Ewald Larsson i Kilafors (ett litet samhälle längre ner efter Ljusnan) och lyckades få honom att inte bara skänka gårdens huvudbyggnad och en gammal bagarstuga till Hembygdsföreningen, utan Viksten fick honom dessutom att skänka 1000 kronor på stående fot för omläggningen av taket, som då var i dåligt skick. Husen monterades sedan ner och flyttades till Valla mellan 1947-51.

Östigårdens huvudbyggnad som den står idag på Hembygdsmuseet i Valla

Min kusin Bengt donerar Östigårdens dokumentskrin till Hembygdsföreningen i Färila

Nåväl, till den sista kanske lite otippade och märkliga pusselbiten i flytten av Östigården till Hembygdsgården i Valla. Av någon anledning kom gårdens dokumentskrin med alla gamla papper som lagfarter, ekonomiska kartor, räkenskaper av olika slag såsom bouppteckningar etc. att hamna i min farfar Per Arthur Sändhs ägo och det kan ju bero på att Prinsens, torpet som han och hans hustru Kristina Margareta Edberg flyttade till när de gift sig låg precis ovanför Östigården och var dess närmaste granne. När Per dog 1947 tog hans äldsta barn, min faster Anna Macau Sändh hand om dokumenten.

När hon i sin tur dog fick min kusin Bengt Sändh på sitt ansvar att förvalta dokumentskrinet och det gjorde han på bästa tänkbara sätt, genom att helt enkelt donera allt till en mäkta förvånad ordförande i Färilas Hembygdsförening, Påhl Persson som blev överlycklig, då mycket lite tidigare varit känt om Östigårdens historia hos föreningen. Som det PR-geni han alltid varit Bengt, så fick han Hälsinge Tidning att föreviga det hela i en stor artikel 24 november 1981. "I den här gården bodde mina förfäder, konstaterar Bengt Sändh, framför hembygdsgården i Färila med dokumentlådan under armen", skrev HT. I artikeln framgår även att det inte alls höll på att bli någon Östigård att flytta, eftersom Bengt som då bodde hos farfar på Prinsens i Ed tillsammans med Anna, älskade att leka bland timmerhögarna nedanför Prinsens. En dag var det på håret att han och hans kompisar lyckats med att sätta eld på allt timmer.

Östigårdens pampiga entré

Var försäljningen av Östigården en del av det omtalade Baggböleriet i Norrland?

Möjligen fanns det någon form av dåligt samvete i botten här som fick Ewald att donera Hembygdsföreningen och Albert Viksten både Östigårdens huvudbyggnad, den gamla bagarstugan och tusenlappen till ett nytt tak trots allt. Man kan ju kanske faktiskt se försäljningen av Östigården som ett exempel på det Baggböleri som skedde när skogsbolagen försökte komma över skogen i Norrland på alla sätt som stod till buds. Min pappa och min faster som båda var radikala kommunister, såg uppköpet av Östigården ur ett klassperspektiv och att det var förmyndarna som "snillat bort släktens alla pengar" och sålt ut fastigheten till ett skogsbolag till för lågt pris på exekutiv auktion. Det låter som ett skolexempel på bedrägligt beteende. Men det kan lika gärna vara så att Ewald Larsson helt enkelt ville bli av med ett problem. Han var ju faktiskt endast intresserad av skogsmarken och var nog bara glad åt att han slapp bry sig om byggnadernas underhåll. Han sålde ju f.ö. senare även åkermarken.

"Detta ansluter till de särskilt anklagelser om skogsskövling, och påståenden bland annat i skönlitterära verk om att skogsbolagen med ohederliga affärsmetoder och till underpriser köpte privata skogsfastigheter eller timmer. Debatten om bolagens omfattande köp av privat skogsmark kallades Norrlandsfrågan och resulterade i Norrländska förbudslagen 1906." (Wikipedia) 

Det ska dock sägas att så sent som 1988 kan man läsa i min huvudkälla: "Färila: ett bildarkiv berättar" att Färila-Kårböle församling omfattade 1225 km2 totalt och "av den samlade produktiva skogsmarken på drygt 900 km2 äger bönderna 54%, bolagen 40% och övriga (kyrka och stat) 6%."

Så Färilas bönder ägde ju fortfarande då 1988 54% av skogen och det är ju skogen i mycket som gjort även Hälsinglands bönder hyfsat välbeställda när deras skogsprodukter kunde börja forslas t.o.m. ut på en världsmarknad till väldigt bra priser. Det är nog ingen tillfällighet att många hade råd att bygga dessa fantastiska vackra stora Hälsingegårdar som nu t.o.m. fått status av Världsarv.

När jag läste Nationalekonomi så insåg jag att ekonomhistoriker länge haft en annan syn på frågan om "Baggböleriet" som istället mer ansluter till vad ekonomhistorikern Ove Lundberg framför nedan:

"Det var skogsindustrin som un­der 1800-talet lyfte Sverige ur fattigdom och ledde marschen in i välfärdssverige. Utan de modiga och fräcka entreprenörer som tidigt satsade på att exploatera skogen och bygga ut industrin hade skogsråvaran stannat i skogen. Men 1906 stoppade riksdagen bolagens expansion. Man ansåg att entreprenörernas exploatering av skogen hotade den självägande bonden."

Det var ju också så att före Klondike-tiden i Hälsinge-skogarna så hade skogen i Färila-bygden ett marginellt värde, eftersom den i ringa grad brukades rationellt och att det fanns mycket begränsade möjligheter att transportera timmer och sågade trävaror till en större marknad i de volymer som kom att krävas.

Borrgården  ett exempel på en "träpatronsgård" vars ägare blev välbeställd genom trähandeln

Borrgården ligger alldeles ovanför älven mellan Ljusdal och Färila på höger sida när man åker mot Färila.

Borrgårdens huvudbyggnad

Borrgårdens huvudbyggnad byggdes under Klondike-åren i Färila-skogarna på 1850-talet då träpatronerna snabbt blev mycket välbeställda. Under dessa år fungerade gården nästan som ett societetshus för Ljusdals välbeställda och här höll man många fester och sammankomster. Idag är det en riktig pärla till hotell som jag bott på ett par gånger. Särskilt undervåningen är väldigt fin och speglar väl hur det såg ut under 1800-talets senare hälft.

Borrgården var ursprungligen ett stort jordbruk och det ser man på den stora röda Hälsingegård som ligger alldeles intill den grå huvudbyggnaden. Denna stora byggnad är idag Borrgårdens annex, som används som ett enklare och billigare vandrarhem och boende för bl.a. ambulerande hantverkare m.m. Blott genom skalan på denna byggnad inser man att det här har bott och arbetat en massa människor. Dock finns inget synligt i form av exv. väggmålningar kvar som det brukar finnas i dessa stora gårdar, utan interiören är väldigt avskalad och spartansk och det gör ju verkligen att man undrar hur den Hälsingegården en gång sett ut. Flärden finns istället att beskåda i den grå huvudbyggnaden, som inte alls påminner det minsta om de klassiska Hälsinge-gårdarna.

Skogen - en del av Sveriges ursprungliga industriella kapitalackumulation

Ur skogen kom att skapas och ackumuleras stora värden både i Hälsingland, Gästrikland (nuvarande Gävleborgs Län) och efter övriga Norrlands-kusten. Stenbäcks och Klingspors Kinneviks-imperium (Investment AB Kinnevik)  är ett bra exempel på det med sin grund i Korsnäs Sågverks AB (Marma) och Billerud (papper), Sandvik AB och Fagersta. Senare under Jan Stenbäck, när Radio/TV-monopolet avvecklades, gick man in stort i Telekom och Media bl.a. och skapade eller köpte upp bolag som TV 4, TV3, Tele 2, Comvic och tidningen Metro. Så rikedomarna ur skogen har i detta exempel i stor utsträckning genererat en stor del av det kapital som man senare kom att investera i TV-bolag och annan media. 

Den stora bilden: Industrialiseringen - det storskaliga skogsbruket

Flottningen - startskottet

Enskild flottning förekom redan på 1700-talet och ett antal mindre sågverk fanns redan då men det virket var då mest för lokalt bruk och bygget av större byggnader som exv. Färilas kyrka och andra större byggen. Skogen saknade annars egentligt värde. Startskottet som helt kom att ändra på allt var när England i stor brist på trävaror sänkte sina tullar på dessa. Man behövde mycket virke till både husbyggen i städerna och inte minst till s.k. "pitprops" för att stötta upp taken i kolgruvorna. Efterfrågan kom att öka mycket snabbt. Då bildades bl.a. Marma Sågverks AB. Ovan har jag redan beskrivit de sprängningsarbeten man gjorde på 1850-talet för att få timret förbi Laforsen och 1858 fastställdes ett reglemente för flottningen i Ljusnan. Redan det året flottades 540 000 timmerklampar och drygt hundra år senare, toppåret 1949 så flottades över 26,5 miljoner klampar, vilket är nästan ofattbart. Nu byggdes även många av de flottningsrännor som behövdes. 

Skrälldalen - Ett Klondike i Hälsingeskogarna

Det finns bilder från de här åren där hela sjön Ängatörn uppe vid Skrälldalen är helt täckt av timmer som ligger och väntar på islossningen. Märkning eller stämpling av skogen som man säger skedde annars på somrarna. På hösten rekryterades arbetslagen av skogshuggare och hästförare. Sedan drog man till skogs efter Trettonhelgen och kom inte hem förrän till Påsk eller när avverkningarna var slut. Uppe i Skrälldalen arbetade över dessa år över 1000 skogshuggare och 2-300 hästförare arbetade med att köra ut timret ur skogen ut på isarna. I Skrälldalen pågick detta som mest hektiskt mellan 1850-talet och 1920-talet.

Skogsarbetarnas arbetsvillkor

Innan man ens kunde börja jobba så måste skogshuggarna själva bygga de skogskojar man sedan bodde i under de månader man låg ute. Det fanns allt från enmanskojor till betydligt större kojor med plats för åtminstone 20 man. Även hästarna måste man bygga stall åt. Kojorna var dragiga och ömsom för kalla eller för varma av det konstanta eldandet. Maten var usel och enkel och bestod typiskt av s.k. amerikanskt fläsk och kolbullar och möjligen lite lingonsylt. Hygienen var genomusel och många tog knappt av sig underkläder på hela vintern och tuberkulosen härjade inte minst på 20-talet, då min egen farmor Kristina insjuknade i sjukdomen och sedan dog 1930. Det kan ju kanske vara förståeligt att man drog sig för att tvätta sig då temperaturen dessa år innan globala uppvärmningen kunde nå ner till -20 och -30-grader långa stunder och mer därtill. Man hade fullt sjå att hålla sig varma. Skogsarbetarna rekryterades bland småbrukare, nybyggare arbetslösa - inte minst värmlänningar och lokala sågverksarbetare som inte fick några jobb under lågsäsongen i sågarna på vintrarna. 

Förbättrade verktyg och skogsarbetets rationalisering

Från början hade skogsarbetarna främst sina yxor till hjälp men med industrialisering så kom det fram timmersågar och timmersvansar som var lite smidigare och med de nya sågarna ökade produktiviteten men till priset av ett oerhört slit. Min pappa hade en timmersvans när vi byggde våra hus på Skogsö i Vaxholms Skärgård, så jag vet vad som krävs för att såga med en sådan. 

https://digitaltmuseum.se/011023025368/timmersag/media?slide=0

En van skogsarbetare kunde vid nittonhundratalets början hinna med ett 10-tal stockar per dag. För det fick han 25 öre per stock. Men då förtjänar det att påpekas att en del av denna skog var jungfrulig och träden mycket grova och betydligt grövre än de är idag. Därav också behovet av bättre sågar. Den brittiska tillverkningsindustrin svarade också på behoven som uppkom runt om i världen och bl.a. de som uppkom även i det storskaliga svenska skogsbruket efter 1850. Så det var ett växelspel. Dessa grova träd skulle enligt uppgift dagens sågverk inte kunna hantera och de skulle heller inte gå att fälla med dagens skogsprocessorer. De stora handdrivna timmersågar som kom i mitten av 1800-talet var ofta avsedda att användas av två man medan timmersvansen som togs fram lite senare är ett enmansverktyg.

Små kojor i storskogen och större hus på gårdarna - Kojbyn och Borrgården

Färila har alltid legat efter den gamla pilgrimsvägen som förbinder nordvästra Hälsingland med Norge och Trondheim där den stora Nidarosdomen låg, och det är där Albert Viksten kom att bygga "Kojbyn", som ju är ett "frilansmuseum" med alla sina skogsarbetarkojor av olika slag. Här finns även andra typiska miljöer som milor, tjärdalar och verktyg som timmerslädar med typiska skogsarbetarverktyg såsom timmersaxar och "björnar" (som man använde för att spänna och säkra kättingar runt timmerlassen). Här ligger även "Lassekrog" som är en gammal krog med anor från 1600-talet.

Det jag tänkte på när jag var inne i alla dessa kojor var framförallt hur det måste ha varit där ute i de mörka, kalla skogarna på vintrarna. I området finns gott om björn och annat vilt och det är inte länge sedan Nymans på Stam hade problem med en närgångna björnar som fick korna på Stam att i panik spränga stängslen på gården och dra upp över åsarna. Längre tillbaka fanns även varg och på Stam berättade man historier om det som fortfarande lever friskt i minnena. Säkert spelade vidskepelsens skogsandar, skogsalver och skogsrån kojfolket sina spratt också där i mörker och skuggor och ibland behövde man nog samlas runt en lägereld tillsammans. Det var ett av de få glädjeämnen man hade ute i skogen. Det här är författaren och visdiktaren Dan Andersson-land och även om han främst besjöng Dalarna så skrev han "Kolarhistorier", "Kolvaktarens visor" och de än idag sjungna "Helgdagskväll i timmerkojan", "Omkring tiggarn från Luossa" och "Jag väntar ..(vid min mila). Min pappa spelade dragspel och dessa visor växte jag upp med, som alla ingick  i hans repertoar som han spelade hellre än bra. 

Enslingen - enmanskoja - exteriör. Vanlig vid 40-talets kolningsarbeten

Enslingen - enmanskoja - exteriör. Vanlig vid 40-talets kolningsarbeten

Borrgården - Blå rummet - interiör - ett exempel på en träbarons gård i Färila/ Ljusdal från ca 1850-talet

Tvåmannakoja - exteriör - mest vanlig i Hälsingland. Kojan var tätad med mossa och kolstybb

Tvåmannakoja - interiör - mest vanlig i Hälsingland. Kojan var tätad med mossa och kolstybb

Borrgården - sällskapsrum - interiör - ett exempel på en träbarons gård i Färila/ Ljusdal från ca 1850-talet

Skrälldalen - exteriör - ett exempel på en 20-mannkoja som använts uppe i Skrälldalen där de riktigt stora avverkningarna skedde kring Färila

Skrälldalen - interiör - ett exempel på en 20-mannkoja som använts uppe i Skrälldalen där de riktigt stora avverkningarna skedde kring Färila

Exempel på ett stall. 

Vikstenkojan. En kopia av den koja Viksten bodde i när han jobbade som kolare

Borrgården - entrén med sällskapsrum i bakgrunden- interiör - ett exempel på en träbarons gård i Färila/ Ljusdal från ca 1850-talet

Utvinningen av tjära

En viktig produkt som utvanns ur skogen var tjära. I likhet med sin vana så tjärade min pappa vår första roddbåt på Skogsö. Det var bara vi som gjorde det och jag skämdes djupt över det. Ingen annan gjorde ju det. Man blev dessutom kladdig av det och på skuggsidan i båten där den låg torkade det aldrig men för svenska flottan har tjäran varit livsviktig historisk för att impregnera tågvirke och träskepp.

Så kallad tjärdal där tjärved och stubbar "kokades" för att utvinna tjära

Så kallad tjärdal där tjärved och stubbar "kokades" för att utvinna tjära. Rännan under Tjärdalen där tjäran samlades upp

Skogsarbetarredskap och hjälpmedel - Stubbrytare, Timmersax och "Björn"

Så kallad "stubbrytare". När dynamiten kom så sprängde man nog hellre bort dem. På Skogsö sprängde min pappa och hans kompis som hade dynamitlicens väldigt gärna bort de jättegrova furustubbar vi hade. Det var fullständigt livsfarligt och de var glada som småkillar när de höll på som värst.

Timmersläde (Enkellass) - Notera timmersaxen på de främre stockarna. Mycket viktigt för skogshuggarna när de ville släpa stockar eller vrida dem när de kvistade eller barkade dem. Den främre kättingen är sträckt och säkrad med ett specialverktyg som skogsarbetarna kallar för "Björn". Det syftar väl på att det fungerar som en hävstång och gör att man blir stark som en björn när man använder det för att dra ihop timmerstockarna till ett säkrat lass. Barkades stockarna också så använde man ett verktyg som kallades barkjärn.

Skogen och den tekniska utvecklingen

Vid tiden före Första Världskriget fanns det 300 000 skogsarbetare i landet. Fyrtio år senare var de bara 30 000, så det var en enorm strukturomvandling som skedde dessa år. Bara en industriprodukt som de handhållna motorsågarna innebar en stor förändring i produktiviteten men de innebar även nya skador. Man sågade sig, fick cancer av att stå i ständiga avgaser och fick kärlproblem i händer och armar av skakningar och vibrationer. Idag finns skogsmaskiner som kan fälla 1000 träd på en dag (låt vara klenare massaved) och i dessa sitter man i torra uppvärmda hytter. Efter arbetsdagen tar man bilen hem och slipper övernatta i någon kall och dragig skogskoja ute på hyggena. Skillnaden är enorm, men en baksida är att behovet av arbetskraft minskade dramatiskt och där om inte förr blev avfolkningen av Norrland permanent. Så Hälsingland och Färila- bygden har länge dragits med vikande befolkningsunderlag även om de senare åren faktiskt sett en liten ökning i Färila.

     

Skogsprocessor-maskin i arbete i Enskogen aldeles norr om Laforsen i Färila. Här kapas trädet och "fälls"

Det var bl.a. här den stora branden var i Färilaskogarna

I denna del av processen kvistas och kapas trädet upp i bestämda längder. Det går med en rasande fart.

Slutord

Migrationen, Avfolkningen av Färila och Ljusdalsbygden, Emigrationen och Livet i Amerika

Lars Larsson Sändh och hans Anna Andersson dog på 1920-talet. Av deras åtta barn de fick dog ett i unga år. Den äldsta sonen Johan och dottern Margareta eller Margit som hon också kallades emigrerade båda med sina familjer och blev en del av stora släkter där i Minnesota uppe vid Canadas gräns. Johan åkte först och familjen kom efter. Min farfar som var yngre åkte ner till Göteborg och skulle åka han med, men han stoppades när han skulle gå på båten för att män i hans ålder då hade utreseförbud, då han var i värnpliktsför ålder. Så nära var det att han hade hamnat i Amerika han också. Även min pappa migrerade till Göteborg i avsikt att försöka komma över till USA men om Första Världskriget kom iväg för min farfar, så kom det Andra Världskriget i vägen för min pappa. Istället fick han ligga två år uppe vid gränsen mot Härjedalen under beredskapsåren. Det var först i slutet på 1990-talet som min syster kom att få dessa drömmar att besannas men både hon och de tidigare generationerna som emigrerade fann precis som en gång författaren Dan Andersson att livet de kom till där inte var särskilt mycket bättre än det de lämnade. Johan kan man säga lyckades och bygga sig ett bra liv med den kunskap och styrka han fått genom arbetet i skogarna men de första åren var hemska. De slog sig ner i Lake of Woods-distriktet nära Baudette precis på gränsen till Kanada och område är än idag en verklig avkrok. Så hade de inte fått hjälp av de lokala indianerna medan Johan var borta på jobb som förman vid en del brobyggen han deltog i, så hade nog både hans fru och barnen svultit ihjäl om vintrarna. Det finns bl.a. ett "Chippewah"-reservat i närheten. Däremot har det gått bra för många av barnen till Johan och Margit som gift in sig i andra framgångsrika släkter och emigrationen var säkert bra även för de som blev i Sverige i många fall även om det var tufft även för den första generationen som stannade i Sverige och "bara" migrerade från skogslänen i norr till södra Sveriges tätorter.

Det är min allvarliga förhoppning att ovanstående historia och inte minst bilderna ovan kanske kan ge yngre generationer i allmänhet och även de yngre i vår släkt ett lite annat perspektiv på sin tillvaro, än de kanske har idag. Idag i vår marknadscentrerade ekonomi, som präglas av en mycket komplicerad och långt driven global arbetsdelning, saknas i stor utsträckning den möjlighet som förr fanns, att se de processerna som skapar dagens värden och rikedomar och det slit som en del tvingades underkasta sig för att skapa dessa. Idag är det många hundra mil ofta mellan dagens "Skrälldalar" och dagens "Borrgårdar". Efter som de processerna nu till stor del i arbetsdelningens namn flyttat till låglöneländerna i Asien främst.

Under de hundra år som dessa rikedomar skapades var det bara några få mil mellan Skrälldalens "kojliv" kring Ängatörn till salongerna på Borrgården. Vid tiden som skildrats här så var kopplingen oerhört mycket tydligare än nu och de skillnader i livsbetingelser som vi ser mellan skogshuggarnas stenhårda slitsamma liv och de välbeställdas liv var då övertydlig. Det var bl.a. skogsarbetarnas och flottarnas slit och mycket dåligt lönade arbete som skapade det ekonomiska utrymme som möjliggjorde den "ursprungliga ackumulationen" som ytterst lade grunden för det svenska välfärdssamhället.

Idag finns ingen sådan transparens utan bara en massa offentliga medel som ingen "äger" och som alla tycker sig ha rätten att göra anspråk på fast de enligt regelverken inte har det och ofta inte betalat in ett öre annat än momsen (mervärdessskatten), (i bästa fall) för att vidmakthålla välfärdssystemen. Det är en fundamental skillnad när den historielösheten gjort de allra flesta till historielösa kravmaskiner. I respekt för de som en gång genom stora uppoffringar i jordbruket, skogsarbetet, flottningen eller genom slitet i landets alla industriverkstäder skapade den "ursprungliga" industriella kapital ackumulationen och själva välfärdssystemen, så borde dagens medborgare i mycket högre utsträckning än som görs försöka erinra sig vilka dessa system en gång byggdes för och inte missbruka dem om man faktiskt inte har rätt till de pengar som finns i dem.

Idag 11januari 2023 hörde jag på Sveriges Television att gängkriminaliteten i Sverige tjänar mer pengar på att mjölka välfärdssystemen än på att sälja narkotika. Inte konstigt att ingen behöver råna banker längre.

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

Inlagt 2023-01-11 03:27 | Läst 3443 ggr. | Permalink



(Visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver


Lägg till

Tidigare blogginlägg